Ett tag sen sist, dags att skriva av sig lite. Vi spenderade nyss 10 dagar på västkusten, jag och vovvarna i husvagnen. Första veckan spenderades med familjen i uddevalla. Boxrarna har nog aldrig varit så i kattspanar-extas förut…..är nu ännu mer övertygad om att de aldrig ska få hälsa på en katt. Frankie däremot kunde umgås med mamsens kattungar o även hennes vuxna katt.

Veckan gjorde otroligt gott för Frankie. Den lilla fjompen som inte ens klarade hälsa på en 8 veckors valp på boxerSM rumlade nu glatt runt med mammas boxrar och busade. Hälsade till och med på folk, dock fortfarande med en viss försiktighet.

Vi passade på att åka och träna lite när vi var i uddevalla på Råhagens brukshundklubb med mamma med Bläcka och Anneli med Yra och Chico. Riktigt trevligt var det, och jag blev påmind om hur mycket Starke älskar den där apellplanen. Vi kan inte mycket, men kul har vi! Wilda fick också lite träning och även Frankie. Han överraskade sin matte med att kasta sig genom tunnlar och över de högsta hindren på agilitybanan utan att blinka, det kommer nog bli hund av honom också;o)

I uddevalla passade vi även på att kastrera Frankie när jag äntligen hade ledig tid att passa honom. Han fick ett extra sår i ljumsken då vi först trodde ena testikeln låg där, men den visade sig ligga uppe i buken. En envis mjölktand drogs också ut eftersom den inte ville släppa, och dubbla hörntänder funkar ju inte i längden.

Efter vår vecka i uddevalla så styrde vi kosan mot Viskafors utanför Borås. Där skulle Micke tävla med sin RC-bil så jag passade på att hälsa på Anna med “Heta Hilda”, LeVonnes Pearl of passion. Där hade vi det himla gott hela helgen. Anna hade till boxrarnas stora lycka en inhägnad trädgård full med intressanta saker som sandlåda, spadar och rabatter. Fullt ös medvetslös för hela slanten när de fick vara lösa där ute.

Även här gjorde Frankie framsteg, hälsade och busade med både vuxna och barn…en helt ny hund! Nu ska vi inte intala oss att han e en tuffing, han är fortfarande en mycket blyg kille. Men med en liten knuff i baken så kan han också ta för sig. Det viktigaste för att han ska samla sig är att vi kopplar loss honom, det där kopplet tycks funka som en navelsträng för honom där han helt enkelt är rädd för allt. Utan det så hanterar han faktiskt nya situationer riktigt bra, det finns hopp!